Semaforen har sträckt ut sin arm för åttatågets ankomst och stationskarl Skoglund börjar vandringen till grind och växel. Ljusstrålar tränger ut från skogen genom höstmörkret, då bommarna dras över vägen och Skoglund visar klarsignal med råoljelampan. Stins Karlsson i sin kungliga gestalt, med galonerad uniformsmössa på sitt mörka huvud med ansat helskägg, mönstrar den stora publiken och lystrar efter den gälla tågsignalen. Med svängande handlykta tar stinsen emot.

Tåget kommer
Samhällets honoratiores, hantverkare, gesäller, smeddrängar och andra platsinnehavare, stod uppställda som vanligt en lördagskväll. Bland publiken fanns obligatoriska platsinnehavare som ytterst sällan missade denna glimt av stora världens uppenbarelser i kupéfönster eller i form av perrongflanörer.
Stinsens lykta med rött lyse syns genom massan och tåget bromsar in med gnissel och brak. Passagerare på- och avstiger, kort- och brevskrivare lämnar sin post i kupén närmast lokomotivet. Lokets eldare går av och öppnar stora luckan och krafsar fram förbrända kol ur eldpannan.
När tåget gått samlas småpojkar och vattnar den stora slagghögen mellan rälsen. Stationskarlen går in med sin lykta och hunden Rulle slinker genom dörren och vänslas lite trögt med sin husse. Gustaf Ohlander drar hem sillådan, som kom från Halmstad och utminuteras framför förstukvisten måndag morgon. På Stationsgatan myllrar människolivet. Var och en går till sitt.

Frälsningsarmén
Lyktan på hotellknuten släpper ut sitt bleka skimmer och liksom pekar hän mot Frälsningsarmén, som har basar och storbesök från huvudstaden. Handelsdepartementets adjutant Gustafsson gästar med varor, bälgaspel och munter sång, förkunnar om Frälsningsarméns ”kämpande, trogna skara, hur armén marscherar på”. Förutom departementets saluförda alster hade kårens knepiga soldater åstadkommit en fyndig kolgruva och hiss som skakade våldsamt vid nedfärden till dessa arbetets söner, som spettade och släggade på stora stenkolsbumlingar. Atmosfären i gruvan var illusoriskt äkta för ett barns sinne. Många femöringar offrades för upplevelsen.

Musik man minns
Återkomna ur gruvans sparsamma ljus till sextettsmusikens taffeltoner smakade kaffet liksom hallelujasångarnas melodier, där samtidigt blivande riksdagsmannen från Häradsköp spelade sin fiol med stråkdrag i presto. Det var musik man minns. Hornblåsarna hade sina harmonier i en enkel form, som småningom ersattes med en utvecklad harmonik då arméns utomordentligt skicklige major Östby revolutionerade arrangemangen så blåsarna kunde göra musik ”som lät som musik” för endast ett fåtal instrument. De förslitna ”bas och efterslag” hamnade på hyllan efter sin gärning.
Adjutant Gustavssons refräng ”De kritiska är efter och ser” har inte längre samma betydelse då barnaårens pladder har växt fram till allmän förståelse med aktning. Frälsningsarméns genombrott i Skillingaryd började tydligen efter sekelskiftet och större motstånd kan nog inte uppvisas, förutom det tillfälle då pastor Y vägrade att konfirmera frälsningssoldaten I A. Men denna vägran togs tillbaka efter kraftigt ingripande från anhöriga.

Arméns första lokal
Frälsningsarméns första lokal i Skillingaryd uppfördes intill Skolgatan genom patron Åkerman och 1892 startade kåren sin verksamhet. Lokalen, cirka 8 x 12 meter, hade entré på gaveln och vindskydd med biljettkontor. I denna förstuga dröjde vinddrivna och upptågslystna individer, som också ventilerade sina problem med vakthavande soldat. Lokalens ljusa boisering på väggarna, sittbänkar med ryggstöd i lister, takets enkla fotogenlampor och vita gardiner för avskärmade fönster gav - efter nutida förhållanden - ett spartanskt intryck.
När soldatskaran tågar in övergår publikens stilla nyfikenhet till gripenhet, atmosfären blir varmare. Befäl och hedersmännen Svening Johansson, Tolf-arna, Johan i Duveled, Söderberg från Götafors, Morlidenssmederna går upp på plattformens tre avsatser bakom barriärens röda drapering. Nu bryter hallelujaropen loss och Moliamännen kan tangera taket med sina uppsträckta händer från översta hyllplatsen.

Många gäster
Gäster som i tal och ton förmedlat det glada budskapet från denna plattform har namn som gått till historien: kommendör Mårdberg, Larsson, Wickberg som harpolekare och god sångare, Bruhnberg med alpzittra, Duritz och Domonicue på tvärflöjtar, Värnamokårens hornblåsare med C A Pettersson och Klingberg i blickfånget.
När Huskvarna armémusikkår gästade med Öhman som skicklig kornettist och ledare och Lundgren dito basunist, då var Skillingarydspubliken riktigt med på noterna.
Märkligast bland allt musikutövande på Frälsningsarmén var dock arméns ambulerande stabsmusikkår med sin ledare major Dav Karlsson, som en tid årligen besökte Skillingarydskåren. Den lilla lokalen hade inte tillräckligt plats för den stora publiken eller de märkliga tonkaskadernas blandning med bastrummans åskslag som kunde få väggarna att vibrera, men då stod, lyckligt nog, gamla missionshuset till förfogande.
Nämnas bör också den kvinnliga sångbrigaden med Anna Ring som kunnig solist och ledare. Då var välljudet disciplinerat på den mjukare linjen och kunde nog uppta konkurrensen med dagens välljudande körer, om nu detta stode till buds.
Den gamla lokalens textade skriftord på fondväggen intill taket, ”De gå åstad gråtande och komma tillbaka med jubel bärande sina kärvar”, har till punkt besannats.

Robert Andersson